Vi människor är konstiga

Vi människor är konstiga... Dom flesta jag känner klager mer eller mindre över sitt jobb varje dag. Det är inte många som faktiskt ser framimot att gå till jobbet på måndagen när helgen er slut. Är vi värkligen så missnöjda med det vi gör eller har det bara blivit en principsak att man måste klaga? Det känns lite som när man gick i skolan.. sa man att man tyckte om skolan var man en nörd och helt totalt galen... Är det sånn i den vuxna värden också?
Vårat liv har blivit till att det enda man ser framimot är helgen... Så varför gör man ingenting åt det hela då? Det värsta är dom som jämt säger att dom inte är nöjda med sitt jobb, säger de skal sluta snart och hitta på något annat, och senn jobbar der större deler av sitt liv... Det är nestan patetiskt.. men endå kan man inte tycke annat än att de faktiskt måste trivas tros allt klagande... För annars hade man vel gjort nått att saken?
Vad jag vill komma frem till är att jag har blivit enn sånn människa nu... Som bara ser framimot till helgen, som klagar varje dag på hur tråkigt jag har det på jobbet och vägrar våkna på måndagen... Samtidigt säger alla att jag har tur som faktiskt har ett jobb! Gud va jag är trött på att lyssna på det... Om jag hade valet så hade jag faktiskt stannat hemma tills ett riktigt jobb som jag skulle trivas med dök upp... Men min situation är annorlunda, självklart!;) jag har bara ett vikariat, och kommer definitivt inte att stanna kvar sänn... Någon som tror mig?!;)